Linn Blohm

Jag var så närvös, så mcyjet prr i magen att jag inte kunde sitta still på stolen jag satt på,
innan jag var tvungen att prata med mina Stadslagsledare,
en och en skulle de prata med oss,
i 1 timma fick jag sitta och vänta på just min tur,
min tur där jag skulle få sitta öga mot öga med mina ledare,
jag visste inte om jag skulle gå där ifrån med ett leénde på läpparna,
eller en stor sorg i hjärtat,
jag gade ingen aning om vad de skulle säga,
skulle jag få vara kvar? eller bli utpetad!?
31 duktiga tjejer skulle nu bli 24,
24 tjejer som kommit med, med i stadslaget.
en efter en försvann ut från rummet där vi alla 31 tjejer från början fick sitta,
sitta och vänta på sin egen tur.
Det vi fick reda på innan var,
att de skulle säga om man kom med eller inte,
de skulle också säga varför de tyckte det,
och vad de tyckte man var bra på och vad man skulle förbättra.
Min tur kom efter 1 timmas väntan,
jag gick långsamt fran till mina tränare och satte mig ner hoss dem.
De berättade att jag var jätte duktig som Handbolls spelare,
och att det som var de bästa med mig att jag kan spela på alla mossitioner,
och ändå ta en första platts på dem alla.
De sa inget jag skulle förbättra på utan bara att jag ska fortsätta som jag brukar!
En glädje så stor spred sig i hela kroppen och jag så glad.
Äntligen! Äntligen har jag lykats med ett av mina mål som handbollsspelare!