Linn Blohm

Mina föräldrar har precis dött och deras villa ska snart säljas. Varje gång jag åker förbi deras hus börjar tårarna rinna. Jag saknar de så otroligt mycket att jag haft så stora problem att jag knappt kunnat jobba. De har alltid stått mig så nära och de har alltid funnits där till hands om det vart något. Jag trodde aldrig att saknaden av två människor kunde vara så stor!? Jag trodde aldrig att det skulle kännas så tungt att förlora er två. Men nu har jag äntligen samlat mina krafter för ett sista besök i villan innan den säljs för gott.
Framme vid huset började känslorna komma och ögonen började bli tårfyllda. Väl inne i huset spelades minnen av olika känslor upp i huvudet på mig. När jag sedan gick in i pappas arbetsrum såg jag något vitt ligga på golvet nedanför mig. Jag böjde mig ner för att se vad det var. Ett papper. På ena sidan av pappret stod det med en slarvig stil massa namn uppradade under varandra. Till höger om varje namn stod det ett nummer, ett telefonnummer.
Alla dessa namn och telefonnummer kände jag igen. Efter en liten stunds tänkande kom jag på att det var jag som hade skrivit lappen. Det var en telefonlista som pappa sa åt mig att skriva. Han sa nämligen att jag var tvungen att lära mig de viktigaste telefonnumren utantill eftersom att jag alltid brukade fråga mamma och pappa om numret till den jag ville ringa. Pappa ville då att jag skulle skriva en lista på de personerna jag tyckte var viktigast att kunna.
När jag läste det första namnet fick jag tårar i ögonen. Det var nämligen min allra bästa barndomsvän, Amanda. Vi var alltid tillsammans och alla andra var avundsjuka på att vi var så bra kompisar. Vi bråkade aldrig utan var alltid sams. Det var det som gjorde oss så starka tillsammans.
Men en snöstormigdag gick allt fel. Amanda var på väg hem till mig när det hände. Det som jag aldrig trodde kunde hända ens bästa kompis hände. Hon hade precis stigit av bussen och skulle gå över gatan till mitt hus. Första steget ut på gatan gick bra. Nästa steg hon skulle ta skulle leda till hennes död. Den där bilen. Varför var den tvungen att köra just där, just då? Bilen som körde på gatan såg nästan ingenting eftersom att det snöade så mycket. När föraren såg Amanda var det försent. Föraren hade ingen chans att hinna bromsa på den hala vägen. Amanda som bara var 10 år var på väg hem till sin bästa kompis när hon avled.
Jag får rysningar i hela kroppen bara av att se hennes namn, att bara höra hennes namn, Amanda.
Det tredje namnet som stod på pappret var Robert. Robert var en kille som jag älskade när jag var liten. Han var den coolaste killen i skolan och alla tjejer ville ha honom. Men ingen fick honom. Ingen fick närma sig honom förutom hans två bästa kompisar Lars och Kent. Robert var nämligen "kung" på skolan och ingen vågade säga till honom. Men ändå älskade alla tjejer honom.
Pappa stod som nummer fem i listan. Jag har alltid varit pappas lilla flicka sedan jag var jätteliten. Eftersom att mamma jobbade mycket så umgicks jag mer med pappa redan från början och därför blev de så. När jag gick på dagis och i förskolan var jag bara med killar tills jag träffade Amanda. Då vände hela livet om. Jag slutade vara med killar utan var enbart med Amanda.
Pappa har alltid varit hjälten i mitt liv och jag har älskat honom lika mycket hela tiden.
Sist på listan stod min kompis Erik. Vi är fortfarande kompisar men träffas inte lika mycket längre. Han var den enda killen jag var kompis med efter att jag träffat Amanda. Eriks mamma och min mamma kände varandra och därför träffades vi ofta. Men det är inte alls så längre. Han har flickvän och ett barn, medan jag är singel.
Jag vek ihop pappret och la de i min vänstra ficka och gick ut ur huset. Jag tog några steg framåt på den lilla gången upp till huset. Jag vände mig om och en tår föll ner från min kind. Jag tittade på huset och alla minnen vimlade runt i huvudet. Jag stoppade ner handen i fickan och tog tag i pappret.
Farväl, sa jag med en sorgsen röst och började gå mot bilen.

Skriven av: Linn Blohm

Jag ligger i gräset och tittar upp mot skyn, himmelen är klar blå och solen lyser ner på mig.
Några fåglar svävar högt där uppe, de ser ut som små vita prickar.
En vindpusst smeker mitt ansikte och gör så att mitt sommarblondahår fladdrar runt.
Gräset som är så mjukt och grönt ska snart klippas ner.
Sommaren är snart slut och vinterjackor, vantar, mössor, m.m. har börjat säljas i butikerna.
Denna underbara sommaren är nästan slut!?
Innom mig så har det bara börjat, men utan på är den redan slut.
Kylan har börjat komma och solen lyser nu inte lika starkt som den gjorde för en månad sen.
Jag ligger här i gräsen och funderar. Massa tankar strövar runt i mitt huvud så att den nästan spricker.
Jag vet inte riktigt vad jag ligger och tänker på, jag vet inte äns varför jag la mig här!?
Gräset, himmelen, solen, måsarna, träden, vinden, kvittret från fåglarna, att bara få ligga här själv och bara njuta,
är underbart. Att få njuta av de få timmarna/dagarna som är kvar av sommaren.
Alla minnen väcks från sommarlovet, all den här glädjen och skratten som jag fått uppleft, är nu slut.
Vintern närmar sig, sagta men säkert.
Allt som vart så roligt kommer nu bara vara minnen, den tråkiga hösten kommer snart.
Me änsålänge har den inte kommit, jag ligger här ute på våran tomt och drömmer mig bort.
I mina drömmar är jag lycklig och har underbara kompisar som aldrig skulle svika mig.
Men i verkligheten är det inte lika dant...

Jag har hört många säga, "Jag vill ta självmord".
Många kanske menar det, men andra säger det för att få uppmärksamhet,
och göra så att folk ska tycka synd om dem.
Jag vet några som gjort det och fler som vill. Men varför göra det?
Vissa personer ser man inte på deras utsida att de mår dåligt,
utan de behåller det inombords. Det är så hemskt att höra alla som gör det.
Att varje dag försöka hitta något positivt i sitt liv som får en att fortsätta leva.
Att plågas av smärta i hjärtat varje dag av att någon varit taskig eller bara att man tycker att allt i livet är dåligt.
Tillslut så orkar man inte mer. Man ser bara allt det dåliga i sitt liv, man ser inte de personer som man älskar mest.
Man kan vara hur gullig och glad som helst på dagarna, men på näterna är det som värst.
Man kan inte sova, hjärtat dunkar hårt inom en. Man hör och tenker de hemska saker som gjort en så ledsen.
Man vill bara bort, bort från de hemska livet, till något bättre.

Man ska tenka på en sak, det är inte bara du som lider. Tar du självmord, kommer fler människor lida en vad som hade gjort om du inte skullit gjöra det.
Mår man dåligt ska man hitta kärlek hos sina kompisar och sin famlij.

Jag vill verkligen inte att någon ska ta själv mord, de är så jävla hemskt.
RIP till alla som dött!