Linn Blohm

Jag ville bara skrika, försvinna ut i det mörka ting som hade omringat mig i natten. Mina ögon så tårfyllda att jag inget kunde se, det ända som fanns i mitt huvud var en repris från de ögonblick som fick mig att vara såhär, att må såhär. Jag ramlar ihop på knä, tappar långsamt all ork och all kraft. Livs glädjen finns nu ej kvar, och sakta börjar min kropp ge upp. Ge upp all hopp och all tro på att de ska bli bra igen. Varför kämpa och hoppas, varför lägga ner så mycket tid, varför gå igenom så mycket tårar och svek, varför låta sitt hjärta bli krossat, varför gå igenom så mycket för ingenting? När jag nu redan vet att det aldrig kommer bli bra igen...